Nadas historia 1993–2013

Det började med en fråga – kan ingen göra något?

Nadas historia började egentligen med en fråga i radion.

År 1993 hörde Marita Brandt ett program i Radio Vega om kriget i det forna Jugoslavien och om barnen som drabbades. Programledaren frågade om inte någon kunde göra något.

Marita Brandt reagerade direkt. Hon ringde in, sade att hon var beredd att hjälpa och bad andra intresserade att ta kontakt.

Det blev början på något som ganska snabbt växte till en folkrörelse. Den 7 juli 1993 grundades NADA r.f. på Villa Sveden i Jakobstad. Marita Brandt blev föreningens första ordförande och tillsammans med en grupp engagerade människor började hon bygga upp den verksamhet som fortfarande lever vidare idag. Ordet Nada betyder hopp på serbokroatiska, ett namn som fångade själva tanken bakom föreningen.

Redan från början fanns en tydlig vilja: att hjälpa barn och föräldrar som levde under svåra förhållanden och att arbeta för återförening av familjer som splittrats. Nada skulle vara politiskt och religiöst obunden.

Från tanke till handling

Det dröjde inte länge innan orden blev handling. Redan några veckor efter grundandet deltog Nada i Jakobs Dagar och började samla in pengar. Sedan kom hjälpsändningarna.

Under det första året var Nada med och organiserade sex transporter till Bosnien och Kroatien, fyllda med bland annat mat, mediciner, kläder, leksaker, ficklampor, batterier och kaminer. Den första sändningen gick till Mostar i oktober 1993. I december följde en större sändning med tre lastbilar. Människor ställde upp från många håll. Skolor, församlingar, Marthaföreningar, företag och privatpersoner samlade in pengar och förnödenheter.

Bara under 1993 samlades närmare 400 000 mark in till hjälpinsatserna. Här lades grunden för något som skulle komma att känneteckna Nada under många år: många människor gör lite var, och tillsammans kan det bli väldigt mycket.

Hjälpen handlade också om människor här hemma

För Marita Brandt och många av de andra aktiva handlade hjälparbetet inte bara om att skicka förnödenheter utomlands.


Nada engagerade sig också starkt för flyktingfamiljer i Finland, arbetade för familjeåterförening och försökte påverka en flyktingpolitik som man upplevde som alltför hård. Föreningen tog kontakt med myndigheter och politiker och arbetade mot rasism och för större förståelse mellan människor.

Det arbetet skedde också i skolor, daghem, församlingar och föreningar. Man berättade om människorna bakom ordet ”flykting” och försökte skapa förståelse för vad det innebär att tvingas lämna sitt hem.

År 1996 fick Marita Brandt och Stig Brandt Andrew-priset för sitt frivilliga arbete mot rasism och för goda etniska relationer.

1995 blev vi Nada-Nord

Verksamheten hade på kort tid vuxit över stora delar av Svenskfinland. År 1995 organiserades den ursprungliga föreningen därför i tre registrerade föreningar.

Den 20 maj 1995 blev gruppen i Jakobstad NADA-NORD r.f., NADA-POHJOINEN r.y. Marita Brandt fortsatte som ordförande. Vid utgången av samma år hade Nada-Nord 162 medlemmar.

Samma år genomfördes en omfattande hjälptransport till Subotica. Nada besökte flera flyktingläger och mötte människor som hade flytt sina hem och nu levde under mycket enkla förhållanden. Hjälpen bestod bland annat av mat, kläder och hygienartiklar.

Här blev också en tanke allt tydligare: Nada ville inte bara skicka iväg hjälpen. När det var möjligt ville vi följa den hela vägen fram och själva se var behoven fanns.

Kosovo, Albanien och hjälpen österut

Under åren som följde fortsatte resorna.

1996 gick en hjälpsändning till Kosovo. Nada reste vidare till Pristina efter en inbjudan från Moder Teresas hjälporganisation och Röda Korset. Resan blev dramatisk. Nadas buss och resenärer hölls kvar i tullen i 48 timmar, passen omhändertogs och en stor del av det filmade materialet konfiskerades. Till slut kunde hjälp ändå lämnas över.

Samtidigt engagerade sig Nada för enskilda människor. När två små pojkar från Kosovo behövde vård i Finland deltog Nada-Nord tillsammans med andra i en insamling med målet 110 000 mark. Målet överskreds inom några veckor.

När Kosovokrisen förvärrades 1998 gick stora hjälptransporter vidare till Albanien. En av sändningarna bestod av två långtradare med kläder, skor, madrasser, filtar, hygienartiklar, skolmaterial, sjukhussängar, rullstolar, rullatorer och kryckor.

Parallellt gick hjälpen också österut till bland annat Karelen, Lettland och S:t Petersburg. Barnhem, skolor, sjukhus, åldringshem och familjer fick del av hjälpen. I S:t Petersburg engagerade sig Nada bland annat för gatubarn och bidrog till upprustningen av ett natthärbärge. 


En annan central person under denna period var Bengt Johansson, som organiserade hjälp till Karelen. Under 1997 gjorde han fem resor med skåpbil till Lahdenpohja, och året därpå var arbetsfördelningen sådan att Bengt Johansson organiserade hjälpen till Karelen, Marita Brandt resorna till Albanien och Inga-Britt Löw resorna till Lettland.

Nada Nords loppis “Nada-Shoppen” växer fram

Under de här åren började också en annan viktig del av Nada ta form.

1997 hyrde Nada-Nord lokaler på Östanlidvägen i Jakobstad. Där tog man emot och sålde skänkta varor och många frivilliga hjälpte till med mottagning och sortering.

Det blev början på en verksamhet som med åren skulle få en allt större betydelse för föreningen.

Och precis som med hjälpsändningarna byggde den på människor som ville bidra. Någon körde en långtradare genom Europa. Någon sorterade kläder. Någon stickade, sydde eller packade lådor. Skolelever samlade in pengar och packade skolväskor. Artister ordnade konserter och föreningar och församlingar bidrog på sina sätt. Det är svårt att nämna alla utan att glömma någon. Men tillsammans formade de Nada.

2013: tjugo år senare tar en ny period vid

Under Nadas första tjugo år hann också flera personer bära ordförandeansvaret.

Marita Brandt var ordförande under större delen av den första tjugoårsperioden. Bengt Johansson, Stig Brandt och Taavi Alanko hade också ordförandeuppdrag under olika perioder. År 2011 återkom Marita Brandt som ordförande.

Sedan kom ett generationsskifte.

I juni 2013 tog Gunilla Luther-Lindqvist över som ordförande efter Marita Brandt. Därmed avslutades på ett naturligt sätt ett viktigt första kapitel i Nadas historia och ett nytt började.

När Nada samma år firade tjugo år kunde föreningen se tillbaka på en verksamhet som hade fört hjälpen från Jakobstad till Balkan, Kosovo och Albanien, Karelen, Lettland och Ryssland. Men arbetet hade samtidigt hela tiden funnits nära: bland flyktingfamiljer i Finland, i skolor och föreningar och bland alla frivilliga som med sina händer och sin tid gjorde hjälpen möjlig.

Nada betyder hopp

Det är lätt att beskriva Nadas första tjugo år genom resorna, lastbilarna och alla lådor som packades.

Men egentligen handlar historien om människor.

Marita Brandt, som hörde en fråga i radion och bestämde sig för att svara på den. Inga-Britt Löw, Bengt Johansson, Stig Brandt och många andra som under olika perioder bar arbetet vidare. Chaufförerna som körde de långa sträckorna. De frivilliga som sorterade och packade. Alla människor som gav pengar, kläder och saker. Och slutligen Gunilla Luther-Lindqvist, som tog över ordförandeskapet 2013 när föreningen gick in i nästa skede av sin historia.

Allt började med en enkel fråga:

Kan ingen göra något?

Några människor i Österbotten bestämde sig för att försöka.

Läs vidare om Nadas historia 2014–2021